Sluta förvänta dig att jag kommer klara av saker som du gör.

Sluta förvänta dig att jag kommer kunna slappna av som du gör.

Sluta förvänta dig att jag kommer kunna leva som du gör.

Sluta förvänta dig att jag kommer kunna jobba som du gör.

Sluta förvänta dig att jag kommer kunna släppa saker som du gör.

Sluta förvänta dig att jag kommer tänka som du gör.

 

 

Sluta förvänta dig att jag kommer bli normal.

 

Detta är en dikt som jag själv har skrivit som har spridit sig en del på facebook.

Den har fått mycket bra mottagande, men även lite dåligt.

Tror kanske att folk har missfattat min mening med dikten så jag tänkte förklara lite hur jag menar.

 

Jag kan klara av precis det du gör, bara att jag ibland behöver göra det på mitt egna sätt för att det inte ska bli för rörigt i min hjärna.

 

Folk kan säga till mig att slappna av, du behöver inte stressa, du behöver inte vara igång. Saken är den att jag KAN INTE slappna av. Tänk dig själv att du lever med 4 sekunder. Att du varje sekund känner att du bara har 4 sekunder kvar i livet innan världen förintas. Försök då att slappna av.

 

Jag kan leva och jobba, men inte alltid på det sättet du kan!

 

Jag kan inte släppa saker. Min hjärna behöver bearbeta det och gå igenom varje detalj för att förstå det. Det kan ta en dag, det kan ta en vecka eller ett år. Men min hjärna behöver tid att förstå, det blir inte bättre när någon säger att jag ska släppa det, då tvingas min hjärna att arbeta snabbare och då blir det bara värre.

 

Jag tänker inte som du, min hjärna tar helt andra vägar. 

 

Och "normal". Ja, jag håller med. Vem säger vad som är normalt och inte normalt. Men vi som får våra diagnoser på papper bestämde oss för en utredning av en orsak. Vi insåg att vi inte funka som våran kompis, syster, klasskamrater eller som våran kusin. Vi insåg att vi hade det jobbigt med saker som de andra klarade av lätt. Vi märkte att något inte var "normalt" med oss.

 

Samhällets lag är att från nyfödd så ska vi utvecklas i en speciell takt, vi skulle klara av precis samma saker i dagis och hela skoltiden. Sedan fortsätter det så upp i vuxenlivet och vidare.

Om samhället kunde förstå vilken tillgång vi kan vara om vi kunde få utföra uppgifter på vårat sätt så skulle många av oss klara oss mycket bättre.

 

Nu säger jag inte att det är så här för alla oss med diagnoser, men för vissa är det ett rent helvete, en daglig kamp som pågår varje sekund.

 

 

•♥•