Jag grät för dig länge.

Jag grät för din ovilja till närhet, din oförmåga att känna dig älskad, din inneboende ilska som tog över alla stunder som hade kunnat vara fina. För ditt hat som höll andra på en armlängds avstånd. För din oförmåga att göra dig förstådd.

Jag grät för dig när du var 7 år och ville försvinna.

Jag grät för dig när du var 15 och ditt liv förändrades för alltid. Jag grät för dig när du var 16 och började dricka för att hantera verkligheten. Jag grät för dig när du började gymnasiet. Jag grät för dig när du valde att hoppa av skolan. Jag grät för dig alla dagar i 2 månader när du låg hemma och grät varje dag. Jag grät för dig den dagen du var nära att slå din lärare och du var tvungen att börja på passagen.

Jag har gråtit för varje spegel och knoge du har slagit sönder, för varje panikångestanfall du har haft, för varje mardröm du har haft och varje sömnlös natt du har behövt ta dig igenom. Jag har gråtit för varje självmordstanke du har haft och alla paranoida tankar.

 

Jag var arg för dig länge.

För alla stunder du har gått miste om, för varje rop på hjälp som har gått förbi osedda. För varje "varför lär jag mig aldrig", "vad är fel på mig", "varför funkar jag inte". Jag har varit arg för att du så länge trodde att ditt psykiska mående på något sätt var normalt, något som alla går igenom.

Jag har varit arg för att du bokstavligt talat kända panik i precis alla andetag du tog.

 

Jag har gråtit för dig, jag har varit våldsam för dig.

Jag har kramat dig, jag har vaggat dig, jag har tröstat dig.

Jag har hatat dig, avskytt dig, äcklats av dig, saknat dig, älskat dig, gömt dig, erkänt dig, dödat dig och jag har begravt dig.

 

Nu har jag grävt upp dig och gett dig liv igen. Jag är inte dig längre, men du är en del av mig. Vi kämpar tillsammans.

 

Idag handlar min dröm och mina framtidsplaner om att inte låta något annat barn behöva må så här.