Mamma och pappa fick 3 söner innan dom fick mig. Dom märkte rätt så snabbt att jag inte alls var som mina bröder, men dom tänkte att det är väl annorlunda med pojkbebis och flickbebis.

 

Jag sov aldrig i deras säng, jag låg helst på en filt på golvet om dom satt i soffan, jag drack min välling liggandes mitt i deras säng och dom höll flaskan mellan två fingrar. Mina föräldrar gjorde allt dom kunde för att jag skulle må bra och vara nöjd. Dom gjorde allt dom kunde med den kunskapen dom hade. Dom kämpade dag in och dag ut. Det finns allt för många föräldrar som kastar ut sitt barn om det blir jobbigt, men mina underbara starka föräldrar gav aldrig upp. Det finns inte ord för hur tacksam jag är. Kan jag ens bli hälften så bra förälder som mina är så kommer det att funka. 

 

Min första lärare, Titti, hade jag i förskolan på Fagerlidskolan. Jag skulle vilja ge henne en ros för varje dag som har gått sen hon hade ett föräldrasamtal med mina föräldrar. Hon påpekade att det var något annorlunda med mig, för så fort det var något nytt eller något jag inte ville göra så fick jag ont i magen.

Annorlunda på det sättet att de andra eleverna hade det inte så.

Hon sa något som hon inte hade något ansvar att säga egentligen. Hon klagade inte på att jag ofta hade ont i magen, utan hon hade faktiskt lagt märke till när jag fick ont, varför jag fick ont.

Många lärare, INTE ALLA, men många säger bara det negativa tyvärr.

 

Efter att jag hade fått mina diagnoser och landat med det så gick jag till skolan där hon fortfarande jobbade och tackade henne. Det hon sa för så många år sen är något jag tänker på väldigt ofta.

Hon visade mig att det faktiskt finns de som ser, märker och bryr sig.

Hon är en förebild för mig, om mina barn har turen att få en lärare som henne så är jag mer än glad.

 

Dessa tre personer har ingen utbildning om hur bokstavsbarn fungerar, på vilket sätt vi behöver pushas och hur vi funkar. Dom har lärt sig genom erfarenhet.

 

Psykiatrin sm har studerat om hur vi funkar har pissat på mig i 4 år.

Jag har 1 läkare som jag har träffat 1 gång på 4 år. Sköterskorna som är den jag har möten med, dom ändras på rullande band. Jag har blivit lovad såå mycket av dom, när jag frågar efter hjälpen så är dom som ett rådjur i strålkastaren och dom säger vad dom känner för.

 

Du kommer få kämpa hårt för att klara av 25%, mer kommer nog inte att funka.

Det är meningen att ni på psykiatrin ska veta hur vi funkar. När ni säger sånt så tänker man, "Det är lika bra att skita i det då!"

Ni har tagit 4 år av mitt liv.

Vart hade jag varit idag om ni hade trott på mig?