När jag var 19 fick jag mina diagnoser. ADHD, A-typisk autism och social fobi. Min sociala fobi var så hemsk att om mamma och pappa var utom räckhåll i en affär med mig så fick jag panikångestanfall.

 

Jag bad om en sjukskrivning, jag fick den och orden "du kommer troligtvis aldrig att kunna jobba mer än 25%"

Innan det så tänkte jag att JUST NU klarar jag inte av att jobba.

Alla olika läkare jag har träffat har alla sagt samma sak. Jag fick min sjukskrivning och sen lämnades jag som en siffra hos försäkringskassan.

Jag hade då levt i skam i 19 år för att jag inte kunde det mina syskon och vänner kunde. Vad det än var så kunde jag det inte. Jag kunde inte vara en bra syster, en bra förebild för min lillasyster. Jag kunde inte vara en bra dotter, någon som mina föräldrar ville visa upp och ta med hem till andra. Jag kände mig som en skam och en besvikelse i 19 år.

 

Sen fick jag gång på gång höra at jag inte skulle kunna jobba heller. Jag kände mig som en ännu större skam, besvikelse och nu även som en börda för vårat land. Inte längre bara för min familj, utan för vårat land också!

Jag blev en av dom som inte kunde jobba, något vi redan som små får höra att "är man vuxen så jobbar man".

Personer som jobbar med att ta hand om folk träffade mig och sa vad som i mina öron lät som "Du är svag för att du inte kan jobba, du kan inte jobba pga dina diagnoser, alltså är du svag eftersom du har dina diagnoser. Sen lämnade dom mig.

Vad fan är det för hjälp?!

Om en som jobbar i vården träffar någon som dom märker inte kan jobba, borde dom då inte hjälpa personen att bygga fram en plan? Hjälpa personen att hitta ett sätt att arbeta på det som gör att det inte funkar?

Istället lämnas man med en sjukskrivning och blir oftast hemmasittandes och deprimerad och då finns det oftast inte en jäkla chans att man tar sig ut det. Man fick ingen hjälp från början, varför skulle man då tro att det finns någon hjälp nu?

 

Jag började tro på alla dessa läkare. Att jag inte kunde, att jag var en börda, att jag var to fucked up för att ens kunna försörja mig själv.

När en person sedan fnös och sa "Det är väl självklart att du kan jobba" så kollade jag bara på han och tänkte att han är ju dom i huvudet! Läkare som har läst om mig säger ju att jag inte kan!

Jag lyssnade alltså MER på massa läkare som hade träffat mig ett par gånger än killen jag hade känt i flera år och som nu var min pojkvän!

FÖRSTÅR NI VAD SJUKT DET ÄR?!

Vården, som ska hjälpa, gjorde mig SÄMRE

 

Jag praktiserar nu 25%. Jag har en hund som jag tar hand om, jag har en pojkvän som har trott mer på mig sen dag ett än vad någon annan har gjort, varje gång jag säger att jag kanske inte kan, så säger han ALLTID emot mig och säger JO, DU KAN! Jag har en lägenhet som jag tar hand om, ser alltid till att det är ordning, jag tvättar alltid tvätten innan det blir för mycket.

Jag gör mer än vad vården sa att jag skulle klara av och jag är 23 år gammal.

Om jag kan detta vid 23 års ålder, då finns det INGEN gräns för vad jag kommer kunna klara av.

Jag SKA jobba 100%, jag ska göra det jag vill.

I 23 jävla år har jag känt mig som en skam.

Idag vet jag att jag inte är det. INGEN kan säga att jag inte kan, INGEN kan säga att jag utnyttjar systemet.

 

Det är dags för vården att ordna ett program för oss som sjukskrivs, tabletter är inte svaret.

Min fråga till vården är, vill ni bidra till att fler personer sitter hemma resten av livet, eller vill ni bidra till att fler personer lyckas få ett arbetsliv och kan bli framgångsrika?

Skicka oss inte vidare till försäkringskassan, skicka oss vidare till ett framgångsrikt liv.